comebackandhauntme

Jag var ofta ensam på rasterna och gjorde inte så mycket väsen av mig. De andra i klassen var antingen så populära att jag inte vågade prata med dom eller så blyga att man inte kunde prata med dom. 
De "populära" var ofta kaxiga mot lärarna och taskiga mot nördarna. "Nördarna" var ju ensamma så det var lätt att gå på dom. De sa ingenting, inte ens till sina föräldrar. Jag sa inte heller något för jag ville inte att dom skulle göra något mot mig.

Efter idrottslektionerna brukade Jonas, Edvin, Joakim och Filip("populära") sno Sebastians och Markus("Nördar") kläder när de duschade, dvs om de vågade duscha, och antingen slänga dom i toalettstolen eller hänga ut dem i målen på fotbollsplanen utanför.

Jobbigast var det för Markus som var en aning kraftigare än alla andra. Han blev alltid kallad för "fettobarn" av tjejerna när han gick förbi dom. De knuffade varandra mot honom och skrek som om han var gjord av den hetaste eld. Alla hörde och såg men ingen gjorde något. Allra minst jag själv. Alltid tyst, alltid lydig. Lärarna tyckte om den egenskapen och det var jag nöjd med. Om läraren frågade en fråga till klassen skulle man hålla käften för svarade man rätt blev man klassens plugghäst och svarade man fel blev man utskrattad och hånad.
En gång var Jonas sjuk och omgivningen kändes plötsligt fri från brännande blickar och hånande viskningar. Jag märkte tydligt att det var han som var ledaren i "gänget". Min lärare ställde en fråga och jag räckte tvekande upp handen. Plötsligt kände jag hur stor jag kände mig med min hand uppsträckt i luften. Som om att jag hade suttit i en liten papplåda och för första gången på tre år fått sträcka på mig. Min mun formade orden precis rätt...och det var tyst i klassrummet.

Nästa dag kom jag till skolan med ett lätt hjärta. Men väl inne på skolgården vred det sig och klumpades. Viskningarna var tillbaka. Jonas var tillbaka. Med snabba steg gick jag in till min bänk. Den var sönderklottrad med klåpord och porträtt av mig som plugghäst. Jag ångrade genast att jag hade öppnat munnen. Nu skulle de gå på mig med. Och det gjorde de. När jag satt inne på toaletten låste de upp med ett mynt och slet upp dörren. De berättade för mig hur ful jag var och hur dumma i huvudet mina syskon var. Om jag inte tog med mig mina skor in i klassrummet så slängde dom iväg dem. varje händelse följdes av ett skratt, de värsta skrattet du kan föreställa dig.

Jag grät aldrig, jag skrek aldrig, berättade aldrig. Ofta frågade jag mig själv varför jag var så feg. Det kunde ju inte precis bli värre än vad det redan var.

Många gånger tänkte jag faktiskt säga något men en klump i halsen hindrade min torra hals att få fram ett ljud.

Någon främmande tjej gick över den gråa skolgården. Jag tittade efter henne länge tills jag inte längre hade henne inom synhåll. Vem var hon? Svaret kom fort då hon klev in i vårt klassrum. Hon var ny i klassen och hette Klara. Genast började viskningarna svepa över klassen. Det var en mycket underlig liten person som hade kommit till oss. Hon var smal och kort, hade ett par mönstrade bomullsleggins och en stor stickad kofta. På fötterna bar hon ett par herrlackskor och en mörkgrön axelbandsväska hängde på hennes axel. Lite av hennes röda hår hade fastnat under remmen men det var inget hon verkade bry sig på. Hon var verkligen annorlunda mot de andra tjejerna i klassen som alltid hade jeans eller mjukis.

På rasten satt jag som vanligt ensam och suddade ut klottret i mina böcker som bestod av skällsord. Någon satte sig bredvid mig och sa "hej" glatt. Jag tittade upp och såg Klara le mot mig. Jag svarade lite tyst och fortsatte med min aktivitet. Hon frågade mig massor av saker. Var jag bodde, varför jag satt ensam, vilken musiksmak jag hade osv. Och jag svarade. Efter tio minuter flöt det på entusiastiskt och jag kände mig glad. Klara var inte taskig.

Efter den dagen var vi oskiljaktiga. Sa någon något dumt till mig eller andra så var Klara där och gav tillbaka. Då de försökte kränka henne skrattade hon bara och höll med dom om t.ex "ja, du har rätt jag är ganska ful faktiskt."

Klara var min skyddsängel som gav mig mod att säga ifrån. Jag sa till lärarna som kontaktade föräldrarna. De slutade tvärt. De sa inte ens något till Markus eller Sebastian. Äntligen var vi fria människor som aldrig mer skulle tryckas ner.

Alltid tyst, ALDRIG TYST!!!

Ibland kan en stark människa hjälpa flera svaga. Det krävs bara att någon vågar ta första steget så fortsätter de andra. Att berätta för en vuxen som har stort inflytande på andra kan hjälpa till att sätta stopp för mobbing.